"Everything is said and done,
and I´m standing all alone.
The only thing I know,
is that I got to let you go."
03 december, 2008
Lite tid och trebarns mamma
Sitter här och försöker komma tillbaka till verkligheten. Jag har en dendens till att leva mig in i böcker lite väl mycket när jag läser. Det kan ta ett tag innan jag kommer tillbaka till verkligheten, om ni fattar vad jag menar? Om jag fick välja så skulle jag helst levt i en mysig roman med den snygga och mystiska killen. Men jag kan tyvärr inte välja(!).
Idag har jag inte gjort så mycket som ni kanske märkt i mina inlägg. Mina kompisar har börjat videoblogga och det är ganska kul, de ser väldigt osäkra ut, hihi(!). Men det är inget jag tänker börja med, jag håller mig till grunden och skriver.
Jag har dock upptäckt idag att jag inte har någon direkt ledig tid kvar innan jul. Jag hade planerat att göra väldigt mycket innan jul, men så kollade jag i almanackan förut och såg att jag bara har några få dagar ledigt och jag fattar verkligen inte hur jag ska få allt att gå ihop.
Och då leder mina tankar mig till en tjejs blogg som jag läste. Hon var i samma ålder som jag och skrev om allt mysigt julpyssel hon skulle göra ikväll med sina barn. Hon var tre barnsmamma, och jag fattar verkligen inte hur hon får allt att gå ihop såhär nu innan jul! Herregud, om jag hade tre barn att ta hand om nu skulle jag behöva kalla in förstärkning, jag skulle inte kunna gå i skolan eller nått!
Idag har jag inte gjort så mycket som ni kanske märkt i mina inlägg. Mina kompisar har börjat videoblogga och det är ganska kul, de ser väldigt osäkra ut, hihi(!). Men det är inget jag tänker börja med, jag håller mig till grunden och skriver.
Jag har dock upptäckt idag att jag inte har någon direkt ledig tid kvar innan jul. Jag hade planerat att göra väldigt mycket innan jul, men så kollade jag i almanackan förut och såg att jag bara har några få dagar ledigt och jag fattar verkligen inte hur jag ska få allt att gå ihop.
Och då leder mina tankar mig till en tjejs blogg som jag läste. Hon var i samma ålder som jag och skrev om allt mysigt julpyssel hon skulle göra ikväll med sina barn. Hon var tre barnsmamma, och jag fattar verkligen inte hur hon får allt att gå ihop såhär nu innan jul! Herregud, om jag hade tre barn att ta hand om nu skulle jag behöva kalla in förstärkning, jag skulle inte kunna gå i skolan eller nått!
Filosofi - är du smart nog för att fatta?
Nu är jag äntligen klar med filosofiläxan som jag har skjutit upp hela veckan. Usch, jag blir helt "dum i huvudet" av ämnet. Tankar snurrar och trasslar ihop sig och det blir stora knutar i huvuvdet och snart känns det som om att huvudet ska explodera. Ja, filosofi är inte mitt ämne. På ta om fel ämnen i skolan så ska jag och Annalisa kolla om vi kan hoppa av GMUn och läsa något annat i stället. Vi fattar ändå ingenting och läraren har aldrig tid att förklara för oss när alla andra suckar och vill gå vidare.
Men tillbaka till filosofin; fattar ni något av det jag har skrivit?
FILOSOFI: fem frågor med svar.
VARFÖR VAR TOR DEN STÖRSTA GUDEN?
Förr var alla väldigt beroende av vattnet och man trodde att det var vattnet som fick träden att växa. Av träden och växterna fick man mat, så som frukt och bär. Därför var Tor den viktigaste guden. De kallade Tor för Fruktbarhetens gud eftersom det var han som slog med sin hammare så att det blev åskväder och regn.
HUR SÅG NATURFILOSOFERNA PÅ EXISTENSEN?
Att allt som existerar en gång uppstod ur intet var helt omöjligt i de första naturfilosofernas tankar. Allt som idag existerar kan inte ha blivit till ur intet. De trodde att det alltid har funnits något som blivit grunden till för allt och allas existens. För man kan inte skapa något av ingenting och någonting kan inte försvinna och bli till ingenting.
DE FYRA GRUNDÄMNENA?
Man kan säga att de två filosoferna Thales och Anaximenes hade liknande teorier om hur allt kom till. Thales ansåg att vattnet var en viktig del och senare tänkte Anaximenes att allt kommer till av vatten och dimma. Ur vattnet och dimman fick vi också eld, luft och jord. Då har vi de fyra elementen: luft, jord, vatten och eld. Ur dessa trodde de då att allt hade sitt ursprung. Allt skapades ur det och återgick senare till det senare, efter "existensen".
VAD INNEBÄR EN MYTISK VÄRLDSBILD?
Om man har en mytisk världsbild som många hade förr så menas det att man tror på gudarna. Man tror att gudarna är ansvariga för det mesta och att det finns där för att allt ska fungera, gå runt. Utan gudarna skulle vi t.ex inte få något vatten och då skulle vi inte få frukt och bär från träden för att överleva. Man kan säga att vi är i ett "dockskåp" och att gudarna har kontrollen över "dockskåpet".
MAKTBALANS: GODA OCH ONDA KRAFTER?
Man ansåg att en maktbalans mellan goda och onda krafter var nödvändig för att allt skulle fungera. Motsatser är väldigt viktiga. Om motsatserna inte existerade så skulle vi inte ha några känslor. Vi skulle vara likgiltiga om allt. Allt skulle kännas på samma sätt. Om vi aldrig är sjuka, vet vi inte hur det är att vara friska och må bra. Är vi aldrig glada, vet vi inte hur det känns att vara arg och ledsen. Om vi aldrig hatar, så kan vi aldrig älska. Allt är beroende av motsatser. Maktbalans mellan gott och ont.
Men tillbaka till filosofin; fattar ni något av det jag har skrivit?
FILOSOFI: fem frågor med svar.
VARFÖR VAR TOR DEN STÖRSTA GUDEN?
Förr var alla väldigt beroende av vattnet och man trodde att det var vattnet som fick träden att växa. Av träden och växterna fick man mat, så som frukt och bär. Därför var Tor den viktigaste guden. De kallade Tor för Fruktbarhetens gud eftersom det var han som slog med sin hammare så att det blev åskväder och regn.
HUR SÅG NATURFILOSOFERNA PÅ EXISTENSEN?
Att allt som existerar en gång uppstod ur intet var helt omöjligt i de första naturfilosofernas tankar. Allt som idag existerar kan inte ha blivit till ur intet. De trodde att det alltid har funnits något som blivit grunden till för allt och allas existens. För man kan inte skapa något av ingenting och någonting kan inte försvinna och bli till ingenting.
DE FYRA GRUNDÄMNENA?
Man kan säga att de två filosoferna Thales och Anaximenes hade liknande teorier om hur allt kom till. Thales ansåg att vattnet var en viktig del och senare tänkte Anaximenes att allt kommer till av vatten och dimma. Ur vattnet och dimman fick vi också eld, luft och jord. Då har vi de fyra elementen: luft, jord, vatten och eld. Ur dessa trodde de då att allt hade sitt ursprung. Allt skapades ur det och återgick senare till det senare, efter "existensen".
VAD INNEBÄR EN MYTISK VÄRLDSBILD?
Om man har en mytisk världsbild som många hade förr så menas det att man tror på gudarna. Man tror att gudarna är ansvariga för det mesta och att det finns där för att allt ska fungera, gå runt. Utan gudarna skulle vi t.ex inte få något vatten och då skulle vi inte få frukt och bär från träden för att överleva. Man kan säga att vi är i ett "dockskåp" och att gudarna har kontrollen över "dockskåpet".
MAKTBALANS: GODA OCH ONDA KRAFTER?
Man ansåg att en maktbalans mellan goda och onda krafter var nödvändig för att allt skulle fungera. Motsatser är väldigt viktiga. Om motsatserna inte existerade så skulle vi inte ha några känslor. Vi skulle vara likgiltiga om allt. Allt skulle kännas på samma sätt. Om vi aldrig är sjuka, vet vi inte hur det är att vara friska och må bra. Är vi aldrig glada, vet vi inte hur det känns att vara arg och ledsen. Om vi aldrig hatar, så kan vi aldrig älska. Allt är beroende av motsatser. Maktbalans mellan gott och ont.
Snöblandat regn
Oh my god! Det "snöar" nästan här nu. Snöblandat rgn i alla fall. Det är helt sjukt, ena sekunden spöregnar det och nästan snöar det. Men allt bildar tillsammans stora sjöar på gatorna.
Jag sa förut idag att jag skulle ha en mysdag idag, men nej. Jag kan inte sluta tänka på allt jag borde göra och allt jag vill göra. Samtidigt som jag tänker göra allt det jag måste göra så orkar jag inte, så jag blir bara sittande här och gör ingenting i stället.
Hur har ni det idag då? Nått tips på vad jag kan sysselsätta mig med? (Inget för ansträngande bara för jag har fått feber, igen...)
Jag sa förut idag att jag skulle ha en mysdag idag, men nej. Jag kan inte sluta tänka på allt jag borde göra och allt jag vill göra. Samtidigt som jag tänker göra allt det jag måste göra så orkar jag inte, så jag blir bara sittande här och gör ingenting i stället.
Hur har ni det idag då? Nått tips på vad jag kan sysselsätta mig med? (Inget för ansträngande bara för jag har fått feber, igen...)
"Klipp" ur Twilight
I hesitated, my hand on the door handle, trying to prolong the moment.
"Bella?" he asked in a differnet tone - serious, but hesitant.
"Yes?" I turned back to him too eagerly.
"Will you promise me something?"
"Yes," I said, and instantly regretted my unconditional agreement. What if he asked me to stay away from him? I couldn´t keep that promise.
"Don´t go into the woods alone."
I stared at him in blank confusion. "Why?"
He frowned, and his eyes were tight as he stared past me out the window.
"I´m not always the most dangerous thing out there. Let´s leave it at that."
I shuddered slightly at the sudden bleakness iin his voice, but I was relieved. This, at least, was an easy promise to honor.
"Whatever you say."
"I´ll see you tomorrow," he sighed, and I knew he wanted me to leave now.
"Tomorrow, then," I opened the door unwillingly.
"Bella?" I turned and he was leaning toward me, his pale, glorious face just inches from mine. My heart stopped beating.
"Sleep well," he said. His breath blew in my face, stunning me. It was the same exquisite scent that clung to his jacket, but in a more concentrated form. I blinked, thoroughly dazed. He leaned away.
I was unablee to move until my brain had somewhat unscrambled itself. Then I stepped out of the car awkwardly, having to use the frame for support. I thought I heard him chuckle, but the sound was too quiet for me to be certain.
"Bella?" he asked in a differnet tone - serious, but hesitant.
"Yes?" I turned back to him too eagerly.
"Will you promise me something?"
"Yes," I said, and instantly regretted my unconditional agreement. What if he asked me to stay away from him? I couldn´t keep that promise.
"Don´t go into the woods alone."
I stared at him in blank confusion. "Why?"
He frowned, and his eyes were tight as he stared past me out the window.
"I´m not always the most dangerous thing out there. Let´s leave it at that."
I shuddered slightly at the sudden bleakness iin his voice, but I was relieved. This, at least, was an easy promise to honor.
"Whatever you say."
"I´ll see you tomorrow," he sighed, and I knew he wanted me to leave now.
"Tomorrow, then," I opened the door unwillingly.
"Bella?" I turned and he was leaning toward me, his pale, glorious face just inches from mine. My heart stopped beating.
"Sleep well," he said. His breath blew in my face, stunning me. It was the same exquisite scent that clung to his jacket, but in a more concentrated form. I blinked, thoroughly dazed. He leaned away.
I was unablee to move until my brain had somewhat unscrambled itself. Then I stepped out of the car awkwardly, having to use the frame for support. I thought I heard him chuckle, but the sound was too quiet for me to be certain.
Onsdag 3e december är min mysdag
Idag är det onsdag den 3e december. Idag ska jag ha en total mysdag. Jag brukar städa och handla och fixa på onsdagar men inte idag. Idag ska jag mysa, ligga i soffa och titta på film med massora av kuddar och filtar. Äta god mat och läsa, och göra en filosofiläxa dock, måste lämnas in i morgon tyvärr.
Jag kanske skulle kolla på en julfilm kanske? Eller lyssna på lite julmusik eller nått för att få upp vinterkänslan. Eftersom det bara regnar här menar jag. Har du snö hemma hos dig? Här är det bara vattenpölar djupa som hav överallt.
Jag kanske skulle kolla på en julfilm kanske? Eller lyssna på lite julmusik eller nått för att få upp vinterkänslan. Eftersom det bara regnar här menar jag. Har du snö hemma hos dig? Här är det bara vattenpölar djupa som hav överallt.
02 december, 2008
Ett "klipp" ur Twilight
Kapitel 9: THEORY
Edward har precis bjudit Bella på mat och de sitter i hans bil på väg hem från restaurangen. Bella ställer frågor till Edward efter att han uppmanat henne att berätta om sin teori om vad han är.
"Were you hunting this weekend, with Emmett?" I asked when it was quiet again.
"Yes." He paused for a second, as if deciding wether to not say something. "I didn´t want to leave, but is was necessary. It´s a bit easier to be around you when I´m not thirsty."
"Why didn´t you want to leave?"
"It makes me... anxious... to be away from you."
His eyes were gentle but intense, and they seemed to be making my bones turn soft.
"I wasn´t joking when I asked you to try not to fall in the ocean or get run over last Thursday. I was distracted all weekend, worrying about you. And after what happened tonight, I´m surprised that you did make it through a whole weekend unscathed."
He shook his head, and then seemed to remember something.
"Well, not totally unscathed."
"What?"
"Your hands," he reminded me. I looked down at my palms, at the almost-healed scrapes across the heels of my hands. His eyes missed nothing.
"I fell," I sighed.
"That´s what I thought." His lips curved up at the corners.
"I suppose, being you, it could have been much worse - and that possibility tormented me the entire time I was away. It was a very long three days. I really got on Emmett´s nervs."
He smiled ruefully at me.
"Three days? Didn´t you just get back today?"
"No, we got back Sunday."
"Then why weren´t any of you in school?" I was frustrated, almost angry as I thought of how much disappointment I had suffered because of his absence.
"Well, you asked if the sun hurt me, and it doesen´t. But I can´t go out in the sunlight - at least, not where anyone can see me.
"Why?"
"I´ll show you sometime," he promised.
I thought about it for a moment.
"You might have called me," I decided.
He was puzzled. "But I knew you were safe."
"But I didn´t know where you were. I - " I hesitated, dropping my eyes.
"What?" His velvet voice was compelling.
"I didn´t like it. Not seeing you. It makes me anxious, too." I blushed to be saying this out loud.
He was quiet. I glanced up, apprehensive, and saw that his expression was pained.
"Ah," he groaned quietly. "This is wrong."
I couldn´t understand his response.
"What did you say?"
"Dont you see, Bella? It´s one thing for me to make myself miserable, but a wholly other thing for you to be so involved."
He turned his anguished eyes to the road, his words flowing almost too fast for me to understand.
"I don´t want to hear that you feel that way." His voice was low but urgent. His words cut me. "It´s wrong. It´s not safe. I´m dangerous, Bella - please, grasp that."
"No," I tried very hard not to look lika a sulky child.
"I´m serious," he growled.
"So am I. I told you, it doesen´t matter what you are. It´s too late."
His voice whipped out, low and harsh. "Never say that."
I bit my lip and was glad he coulden´t know how much that hurt. I stared out at the road. We must be close now. He was driving much to fast.
"What are you thinking?" he asked, his voice still raw. I just shook my head, not sure if I could speak. I could feel his gaze on my face, but I kept my eyes forward.
"Are you crying?" He sounded appalled. I hadn´t realized tha moisture in my eyes had brimmed over. I quickly rubbed my hand across my cheek, and sure enough, traitor tears were there, betraying me.
"No," I said, but my voice ckracked.
I saw him reach toward me heasitantly with his right hand, but then he stopped and placed it slowly back on the steering wheel.
"I´m sorry." His voice burned with regret. I knew he wasn´t just apologizing for the words that had upset me.
Edward har precis bjudit Bella på mat och de sitter i hans bil på väg hem från restaurangen. Bella ställer frågor till Edward efter att han uppmanat henne att berätta om sin teori om vad han är.
"Were you hunting this weekend, with Emmett?" I asked when it was quiet again.
"Yes." He paused for a second, as if deciding wether to not say something. "I didn´t want to leave, but is was necessary. It´s a bit easier to be around you when I´m not thirsty."
"Why didn´t you want to leave?"
"It makes me... anxious... to be away from you."
His eyes were gentle but intense, and they seemed to be making my bones turn soft.
"I wasn´t joking when I asked you to try not to fall in the ocean or get run over last Thursday. I was distracted all weekend, worrying about you. And after what happened tonight, I´m surprised that you did make it through a whole weekend unscathed."
He shook his head, and then seemed to remember something.
"Well, not totally unscathed."
"What?"
"Your hands," he reminded me. I looked down at my palms, at the almost-healed scrapes across the heels of my hands. His eyes missed nothing.
"I fell," I sighed.
"That´s what I thought." His lips curved up at the corners.
"I suppose, being you, it could have been much worse - and that possibility tormented me the entire time I was away. It was a very long three days. I really got on Emmett´s nervs."
He smiled ruefully at me.
"Three days? Didn´t you just get back today?"
"No, we got back Sunday."
"Then why weren´t any of you in school?" I was frustrated, almost angry as I thought of how much disappointment I had suffered because of his absence.
"Well, you asked if the sun hurt me, and it doesen´t. But I can´t go out in the sunlight - at least, not where anyone can see me.
"Why?"
"I´ll show you sometime," he promised.
I thought about it for a moment.
"You might have called me," I decided.
He was puzzled. "But I knew you were safe."
"But I didn´t know where you were. I - " I hesitated, dropping my eyes.
"What?" His velvet voice was compelling.
"I didn´t like it. Not seeing you. It makes me anxious, too." I blushed to be saying this out loud.
He was quiet. I glanced up, apprehensive, and saw that his expression was pained.
"Ah," he groaned quietly. "This is wrong."
I couldn´t understand his response.
"What did you say?"
"Dont you see, Bella? It´s one thing for me to make myself miserable, but a wholly other thing for you to be so involved."
He turned his anguished eyes to the road, his words flowing almost too fast for me to understand.
"I don´t want to hear that you feel that way." His voice was low but urgent. His words cut me. "It´s wrong. It´s not safe. I´m dangerous, Bella - please, grasp that."
"No," I tried very hard not to look lika a sulky child.
"I´m serious," he growled.
"So am I. I told you, it doesen´t matter what you are. It´s too late."
His voice whipped out, low and harsh. "Never say that."
I bit my lip and was glad he coulden´t know how much that hurt. I stared out at the road. We must be close now. He was driving much to fast.
"What are you thinking?" he asked, his voice still raw. I just shook my head, not sure if I could speak. I could feel his gaze on my face, but I kept my eyes forward.
"Are you crying?" He sounded appalled. I hadn´t realized tha moisture in my eyes had brimmed over. I quickly rubbed my hand across my cheek, and sure enough, traitor tears were there, betraying me.
"No," I said, but my voice ckracked.
I saw him reach toward me heasitantly with his right hand, but then he stopped and placed it slowly back on the steering wheel.
"I´m sorry." His voice burned with regret. I knew he wasn´t just apologizing for the words that had upset me.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
