Ett sanningens inlägg

Anledningen till att jag skaffade en blogg var för att jag ville kunna skriva av mig - uttrycka vad jag känner och tänker utan att behöva prata med någon öga mot öga, att någon läser men inte har en speciell koppling till mig. Skriva så att någon vet, bara någon. Det kan vara skönt att få skriva vad jag verkligen känner utan att behöva konfrontera det - utan att göra det till verklighet. Förstår ni vad jag menar?
I alla fall; denna bloggen skulle vara sanning, och endast sanning. Det var mitt "nyårs löfte".
Och hittills har det gått bra, men nu är det ett sånt läge där ja verkligen kan bevisa att dett är bloggen om sanningen om mig. Och därför kommer det kanske ett litet "depp-inlägg" just nu. Ett inlägg om hur jag verkligen känner - just nu. Precis just nu. Inte då. Inte senare. Utan just nu.

Jag känner mig ensam. Jag vill ha någon här. Min bror, min mamma, en katt, en fluga eller en låtsaskompis. Vem eller vad som helst, bara jag slipper vara ensam. Jag lägtar "hem" lite. Det har jag gjort ett tag. Jag har mått nästan skit varje kväll denna veckan och jag saknar katterna "hemma" som en galning. Jag gillar att bo själv - men jag skulle dö av lycka om jag kan skaffa en katt. Eftersom mina kompisar tycks ha glömt av mitt telefonnummer och att min mobil har varit typ död denna veckan så är det kanske därför jag känner mig ensam(?). Jag kände verkligen att jag bara behövde skriva ner det - att jag känner mig lite ensam på kvällarna. Det är starkt gjort av mig tycker jag, då jag inte har velat erkänna det för mig själv ens. Men nu har jag sagt det, och det känns mycket bättre(!). Det känns inte lika ensamt längre.